Irländsk varghund
Här har vi den, Irlands
nationalras! Den är också känd som den "irländska greyhounden" och
"den vänlige jätten"! Till och med de gamla romarna, som är kända
för sina mastiffer, blev förvånade över de enorma varghundarna - rasen är
den i genomsnitt största av alla hundar!
Den irländska varghunden är egentligen en urgammal jakthund, som länge
användes av kelterna till storviltsjakt. Den är ofta omnämd i forngermansk
litteratur för sitt stora mod och sina utmärkta jaktegenskaper. Dess förfader
var cu-hunden, en massiv, raggig hund som användes vid jakt på varg, älg och
vildsvin. Denna kom troligen med kelterna från Grekland till Irland ca 279
f.Kr. Irländska varghundar gavs ofta bort till främmande kungahus och blev så
populära gåvor att Oliver Cromwell förbjöd ytterligare utförsel från
England. Faktiskt var varghunden så älskad, att ett krig startades när
en kung vägrade sälja en varghund till en annan!
Under jakten arbetade varghundarna ensamma eller i möjligen i par och
förväntades spåra upp, följa efter, nedlägga och bära hem bytet!
När de sista irländska och skotska vargarna dödades under 1700-talet började
det också gå bakåt för hunden som jagat dem. Den irländska varghunden blev
utrotningshotad men började komma tillbaka under andra hälften av 1800-talet,
mycket tack vare den brittiske arméofficeren George Graham. Nytt blod fick han
främst från den skotska hjorthunden, men även Grand Danois korsades in.
Det finns otaliga
historier om varghundar.
Den mest kända varghundshistorien
är troligen den om Gelert, som skänktes som gåva till prinsen av Wales av
Kung Johan av England ca 1210. Prinsen hade gett sig ut på jakt och lämnat sin
lille son, som var ett spädbarn, i Gelerts skydd.
När prinsen återvände från jakten fann hann Gelert med blod i sina käftar.
Prinsen drog sitt svärd och dödade Gelert, då han trodde att hunden dödat
hans son.
Men när han kom närmare såg han en dödad varg bredvid sonen, som var helt
oskadad. Prinsen, som fylldes av ånger, lät en staty resas till minne av
Gelert. Den här sagan har hållt sig levande genom århundranden.
Den irländska varghunden, eller wolfien som den kallas i engelskspråkiga länder, är världens största hund, en fullvuxen hanhund ska helst vara en meter över manken! Den har ju också en imponerande tyngd, benstomme och stripig päls. Man skulle kunna tro att detta är den ultimata vakthunden. Men detta motverkas av de snälla ögonen och den oerhörda tillgivenheten och vänligheten. Den är uppskattad för sitt härliga temperament och genom sitt lugna sätt kräver den inte så mycket utrymme som man skulle kunna tro. Dock kostar det en hel del att utfodra en hund av den här storleken. Varghunden behöver heller inte oerhörda mängder av motion som man kanske skulle kunna misstänka. Men eftersom det är en stark hund måste man tidigt tänka på lydnaden, så hunden inte drar när man är ute med den. Varghunden kan vara egensinnig, så en fast men varsam hand krävs. Som vakthund är bara storleken tillräckligt för att skrämma iväg de flesta inkräktare.
Varghunden ska vara muskulös och
kraftig men samtidigt verka elegant. Den är kraftigare än en skotsk hjorthund
men inte så muskulös som en Grand danois. Pälsen ska vara sträv och är som
rikligast på huvud.
Huvudet är stort och kraftigt med mörka, ovala ögon och sammetsmjuka små
öron. Kroppen är ganska lång, med djupt bröst och välvd länd. Svansen
lång och bärs något böjd.
Färgen är oftast grå, men den kan också vara stålgrå, brindle (tigrerad),
röd, vit, svart, ljust gulbrun eller vetefärgad. En vit bröstfläck kan
accepteras. Varghunden kan också vara samma färg som den skotska hjorthunden
(mörkt blå-grå, mörkare eller ljusare grått, brindle eller gult,
sandfärgad eller röd fawn med små svarta tecken, sk. points. Vit bringfläck,
vita tår och en liten vit svansspets är tillåtet, men desto mindre vitt desto
bättre, då hunden helst ska vara enfärgad. Vit bläs och/eller vit halskrage
är inte tillåtet.
Minimihöjden för hanhund är 79 cm, för tik 71 cm. Uppfödarna strävar efter
att få en medelhöjd hos hanhundar på 81 - 86 cm. Vikt: 40 - 55 kg.
