Hollandse herdershond
Översatt blir denna ras
namn holländsk herdehund. Den förekom från början i de nederländska
provinserna där det hölls mycket får, nämligen Drent och Brabant. Som man
kanske kan se, är den holländska fårhunden nära släkt med den belgiska, och
kanske tyskarnas schäfer.
Den finns i tre hårlag: korthårig, strävhårig och långhårig. Vanligast är
den korthåriga, den långhåriga är sällsyntast, och tycktes en gång vara
nästan försvunnen, även om den nu har återkommit. Utanför Holland är rasen
ovanlig, men i sitt hemland används den som polishund, ledarhund och andra
bruksändamål.
1989 bildades en specialklubb i Holland för denna ras.
Den är intelligent, uthållig, trogen, lättdresserad och en bra vakthund. Den är dessutom sund och oftast frisk. Men rasen kräver massor av kraftig motion, och bör inte hållas som ren sällskapshund. Normal borstning räcker för pälsens vård.
Huvuet är smalt med lite
stop, mörka ögon och små upprättstående öron. Kroppen är ganska kort med
rak rygg. Svansen når ner till hasen, i vila bärs den hängande, i rörelse
högt. Den korthåriga har kort, tät päls med ullig underull. Den långhåriga
har lång, rak och grov päls med ullig underull. Huvudet och benens framsidor
är korthåriga. Den strävhåriga hollandse herdershond har tät, hård och
raggig päls med tät, ullig underull.
Färgen är hos den korthåriga och långhåriga varianten gultigrerad eller
silvertigrerad, helst utan svart mask, hos den strävhåriga blågrå, peppar
och salt eller tigrerad i samma färg som de andra varianterna.
Mankhöjden ligger på 57 - 62 cm för hanhund, 55 - 60 cm för tik.
En strävhårig hollandse herdershond