Grand danois

Den här rasens namn betyder "stor dansk" (på franska...), trots att rasens hemland är Tyskland! På tyska heter rasen "Deutsche Dogge" - Tysk Dogg.
Man har hittat grekiska mynt från 100-talet f.Kr med en mycket Grand danois liknande hund på, vilket förmodligen är anledingen till smeknamnet som hundvärldens Apollon. Rasen kan mycket väl vära den hund som mest av alla raser liknar de gamla molosserhundarna som redan de gamle kelterna och germanerna använde vid krig.
Under medeltiden användes Grand danois-liknande hundar vid vildsvinsjakt, och rasen sägs härstamma från molosserhunden. De tunga doggtyper som redan romarna använde som krigshundar är urgamla, medan den här elegantare avkomlingen inte fått sin moderna prägel förrän ganska sent. 
Småfurstarna som lade grunden till rasen använde den huvudsakligen vid vildsvinsjakt. 
Tysklands doggar var stora, kraftiga doggar som inte bejövde tillhöre en speciell ras. Namn som engelska doggar, danska doggar, hatzrüde, saupacker och stora doggar fick senare beteckna skillnaderna mellan dessa hundar.
De gamla doggarna var för tunga och långsamma för att vara riktigt effektiva. Därför korsade man dem snart med de största och kraftigaste vinthundar man kunde hitta. 
Bland de hundar som räknas som Grand Danoisens förfäder hör "Bullenbeisser", "Hatzrüde" och Saurüde", alla mellanting mellan den tunga eneglska mastiffen och en snabb vinthund. 
Under 1800-talet kom intresset för rasen igång på allvar.
Rasen ställdes ut för första gången 1863 under namnet Ulmerdogg eller dansk dogg. 1876 bestämdes att namnet skulle vara tysk dogg, och rasen hyllades som "den tyska nationalhunden".
1887 bildades en kommité bestående av sju personer med bakgrund som uppfödare och domare, under ledning av dr Bodinus i Berlin. Man bestämde sig för att kalla alla varianter av doggar för "tyska doggar".
Under en utställning 1880 i Berlin fastställdes den första standarden för doggarna, och 1888 bildades Deutsche Doggen Club (DDC). Klbben har ändrat rasstandarden flera gånger, och nuvarande standard motsvarar FCI's krav.
Den tyske rikskanslern Otto von Bismarck var mycket intresserad av Grand danois, och genom att korsa en sydtysk mastifftyp med dåtidens Grand danois, så fick han typen vi har idag.
Rasen sägs ibland vara dansk, men är minst lita mycket från Tyskland, som länge varit ledande inom Grand danois aveln, men nu har den rollen övertagits av USA.

Grand Danoisen växer och mognar långsamt, och är inte färdigutvecklad förrän vid tre års ålder. Därför måste man vara lugn och försiktig, speciellt vid motionering, innan hunden är fullvuxen. En annan sak som är typisk för stora hundar är att de tyvärr ofta inte blir så gamla. En medel-grand danois blir runt 10 år gammal.

Grand danois är en godmodig, lekfull ras som är lätt att dressera. 
Grand danoisen skall gå bra ihop med barn men vara något reserverad mot främlingar. Man eftersträvar självsäkra, oförskräckta, lättuppfostrade och läraktiga sällskaps- och familjehundar, som ska ha hög retningströskel och inte vara aggressiva.
Den kräver mycket skötsel och utfodring, speciellt under uppväxtåren.
Ett gott rasexemplar är den perfekta kombinationen av styrka och elegans. Hunden får absolut inte verka klumpig, och rörelserna skall vara eleganta och vägvinnande.

En Grand danois ska vara kärleksfull och trogen. Generellt sätt så är rasen både läraktig och lättuppfostrad. Dock bör man tänka på att detta är en hund som kostar vad gäller utfodringen, och det är en stor hund som kräver plats.

Rasen har stora vida näsborrar, och ganska djupt liggande öron. Öronen är trekantiga och hängande. I t.ex. USA kuperas de, men detta är förbjudet i bl.a. Norden och Storbritannien.
Kroppen är mycket djup. Den långa svansen är tjock vid roten och smalnar gradvis av mot spetsen.
Pälsen är kort och slät. Grand danois kan vara gul (gulblå, gulgrå, isabellafärgad eller smutsgul), tigrerad (silverblå eller isabellafärgad grundfärg med "uttvättad" tigrering), svart (gul-, brun- eller blåsvart färg), blå (gul- eller svartblå) eller harlekin (blågrå stickelhårig bottenfärg med många gulgrå eller blågrå fläckar). Under 1700-talet var den sista färgvarianten mycket populär bland aristokraterna, som hade dessa kraftfulla hundar som följeslagare bredvid vagnsekipagen.
Den lägsta mankhöjden för hundar över 18 månader är för hanhundar 76 cm, för tikar 71 cm. Helst ska hunden vara en god bit över minimimåttet! Lägsta vikt för hundar av samma ålder är för hannar 55 kg och för tikar 45 kg.

Tillbaka