Finsk lapphund
Den finska lapphunden är
en urhund, en renjagare som omskolats till renvallare, men som idag mest
används som sällskapshund.
Den finska lapphunden liknar den svenska, men är närmare släkt med den
lapska. Från början var den alltså en renvallare, men kan användas för allt
möjligt, såsom agility, lydnad, räddning och till och med jakt på
skogsfågel och älg.
Den finska lapphunden kan vara den äldsta nordiska hundrasen. Man har hittat
fynd från stenåldern som tyder på att de första hundarna i Skandinavien var
av spetstyp. Man tror att de första spetshundarna föddes i norra Ryssland, och
därifrån spreds över ett större område.
När inlandsisen drog sig tilbaka för en sådär 8000 år sen kom samerna till
Norden, och de hade med sig lapphundar, som enligt mytologin ska ha sökt
tjänst hos samen som jakt- och vakthund, i utbyte mot att den skulle behandlas
väl. Den modiga lapphunden tvekade inte för att slåss ens med en varg, men
när man kom igång med renskötseln ville man ha en vallhund istället.
Lapphunden fick hålla ihop hjorden och se till att ingen ren kom på
efterskälken. Idag har renskötseln moderniserats, så man behöver inte
längre vallhundarna i samma utsträckning.
Själva rasen finsk lapphund kom till i Lappland i slutet på 1950-talet. 1951
til 1961 gjorde man forskningsresor för att kartlägga samernas raser och man
kom fram till två huvudtyper: en nästan kvadratisk med lång päls och en
längre, korthårig spets; den lapska vallhunden. Så i slutet av 60-talet och i
början av 70-talet var den största skillnaden mellan raserna pälsen, och man
brydde sig inte så mycket om kroppskonstruktionen. Därför kunde det hända
att långhåriga lapska vallhundar registrerades som finska lapphundar!
1975 skrev man en ny rasstandard, och man byggde upp rasen på nytt med samiska
hundar.
I Sverige registrerades rasen första gången 1978, och den första valpkullen
föddes 1985.
Rasen är kontaktbenägen
och lättlärd. Den har inget emot barn och är en familjehund. Den är
intelligent, modig, läraktig och arbetsvillig. Den är en utmärkt vakthund som
använder skallet som verktyg. Den är mjuk i temperamentet utan att vara
vek.
Rasen älskar frihet och vill gärna ut i skog och mark - det är en äkta
fjällhund!
Vad gäller sjukdomar så har ett fåtal fall av HP och ögonsjukdomar
inträffat, men dessa är lyckligvis mycket få. Man ska köpa en valp efter
föräldrar som är ögonlysta och höftledsröngtade.
Trots sin långa päls behöver rasen inte så mycket pälsvård, det räcker
att borsta den då och då. Tänk på att rasen fäller sin valpull vid cirka 6
månaders ålder, att tiken fäller i samband med löptiden och att hanhunden
fäller en gång per år. För att underlätta fällningen kan man behöva
borsta lite oftare än vanligt.
Rasen är kraftigt byggd
och något längre än den är hög. Huvudet är kraftigt med skarpt markerat
stop. Ögonen är mörka och ovala med en vänligt, nyfiket och vaket uttryck,
öronen medelstora och upprättstående. Kroppen är kraftig med stark, plan
rygg och djup bröstkorg. Svansen är ganska högt ansatt och ska bäras ringlad
över ryggen när hunden är i rörelse.
Pälsen är riklig, tät och grov med mjuk och tät underull. Pälsen är
kortare på huvudet och benens framsidor.
Den finska lapphundens färg varierar starkt. Alla färger är tillåtna, men
grundfärgen ska vara dominerande. Tecken får finnas på huvudet, halsen,
nacken, bröstet, benen och på svansen.
Idealmankhöjden är 49 cm för hanhund, 44 cm för tik, men en avvikelse på
+/- 3 cm tillåts.
