Fila brasileiro

När spanjorerna och portugiserna erövrade Centralamerika hade de med sig mastiffliknande jakt- och stridshundar. Speciellt i Brasilien blev dessa hundar bevarade, och korsade med inhemska hundar blev de den brasilianska mastiffens förfäder, som användes som vakthundar och boskapsdrivare. De har också fått spåra efter större vilt.
Kanske har den blodhund i sig, som man kan se på den tunga huvudet och dess spårförmåga. När den finner sitt byte angriper den inte, utan håller bara kvar det tills föraren kommer. Därför fick rasen också spåra upp förrymda slavar under slaveriets tid.

Den är modig, vänlig och mild, men reserverad mot främlingar. Den är mycket tillgiven mot sin ägare. Den passar inte i staden, men kan bo utomhus om så krävs. Den går bra med andra hundar men är kanske inte den ultimata familjehunden.

Huvudet är stort och tungt med bred skalle, kort och brett nosparti och djupt liggande, mörka ögon. Öronen är stora, antingen hängande eller så kallade rosettöron. Kroppen är medellång med bred och djup bröstkorg. Filan är högre över länden än över manken. Benen är långa och kraftiga, svansen går ner till hasen och är lätt uppåtböjd vid spetsen.
Pälsen är kort, mjuk och tät.
Färgen är brindle i vilken färg som helst, förutom vitt som endast får finnas på tassarna och svansspetsen. Den kan också vara enfärgad. Svart mask och svarta öron är vanligt.
Mankhöjden finns inte angiven i rasstandarden, men brukar ligga på ca 65 - 70 cm.

Tillbaka