Dansk/Svensk gårdshund
Kärt barn har många namn
säger man, och denna ras har förutom sitt nuvarande rasnamn också kallats
"skrabba", "råttehong", "musahong" och
"skåneterrier".
Ingen vet riktigt hur gammal denna råtthund och vakthund är. En del nämner 1600-tal, andra nämner ett par hundra år.
Man vet att
den funnits ett bra tag i Skåne och Danmark, samt även i norra Tyskland. Drottning
Alexandrie lät sig i början av 1900-talet ofta fotograferas med sina
gårdshundar. Rasen består till stor del terrier, kanske foxterrier.
Man vet att det på 1800-talet förekom en gårdshund, identisk med dagens.
Den dansk/svenska gårdshunden hade generalmönstring 1986, och blev godkänd
som ras av SKK och danska kennelklubben 1987. Den är ännu inte godkänd av
FCI. Eftersom gårdshunden idag har en mycket smal avelsbas , alla svenska
gårdshundar härstammar från endast fyra individer, är chansen just nu inte
särskilt stor att rasen ska godkännas av FCI. Antalet uppfödare har inte
direkt ökat, men gårdshunden har börjat sprida sig.
Man kan diskutera om detta är en terrier eller pinscher. Rasen har aldrig gått
i gryt, och liknar den österrikiska släthårspinschern.
Gårdshundens specialitet är att utrota skadedjur. Allra bäst arbetar den i
par och är då mycket effektiv mot bland annat råttor.
Gårdshunden kan vara
misstänksam och reserverad mot främlingar, vilket man idag försöker avla
bort, eftersom rasen mer och mer används som ren sällskapshund. Men
gårdshunden är fortfarande en utmärkt vakthund, pigg och tålig. Eftersom den
gärna talar om när inkräktare är på väg kan den vara svår att ha i
lägenhet. Rasen är full av energi och det kanske inte är den ultimata
förstagångshunden. Det är en lättlärd och kvicktänkt hund som vill vara med på allt och är beredd
att testa allt husse och matte vill. Därför passar gårdshunden till
aktiviteter som agility, lydnad och även spår. Rasen är en utmärkt
familjehund, men kan ha svårt att acceptera smådjur som familjemedlemmar och
inte jaktobjekt! Den tycker inte om att vara ensam, men har ett stort tålamod.
Den blir ofta gammal, och
ingår inte i något av SKK's hälsoprogram. Den enda ärftliga sjukdom man
upptäckt är några fall av legg-perthes, en sjukdom i höftlederna som även
finns hos andra små raser. Därför bör avelsdjuren röntgas.
Pälsvården klarar man med en klackspark. Ungefär en timmes motion om dagen
krävs, och cykling är en utmärkt motionsform.
Till utseendet ska
gårdshunden vara en liten, rektangulär hund med djup bröskorg och måttligt
uppdragen buklinje. Huvudet är trekantigt med kraftiga käkar och bett. Ögonen
ska ha ett milt uttryck. Öronen får vara framvikta eller så kallade
rosenöron. Svansen kuperades tidigare, men nu bärs den i båge över ryggen.
Rasen har även anlag för stubbsvans.
Ett typiskt drag för rasen är att den utvecklas sent och inte är fullt mogen
förrän den är närmare 3 år gammal, och kan innan mognaden se spinkig
ut.
Pälsen är kort.
Färgen är vit med spridda fläckar i svart, rött eller brunt. Vitt ska alltid
dominera.
Mankhöjden är 34 - 37 cm för hanhund, 32 - 35 cm för tik. En variation på +
/ - 2 cm tillåts.
En dansk/svensk gårdshund, fotograferad av
mig, Nova :)