Dalmatiner

Dalmatinern, den skrattande hunden, har en omtalad historia, och ingen vet riktigt varifrån den kommer. Det officiella hemlandet är Jugoslavien (Kroatien). Många olika länder har nämnts som dalmatinerns ursprungsland: Spanien, Egypten, Danmark, Grekland, Indien... Idag tror man att rasen kanske kommer från norra Indien, och alltså inte från Dalmatien i Kroatien, där det före första världskriget knappts fanns några dalmatiner. Däremot så kan det ha varit där rasen fick sitt namn, när den kom via Jugoslavien med zigernarna från öster till Europa redan på 1200-talet. Andra påstår att egyptiska inristningar av en fläckig hund som följer en triumfvagn bevisar att rasen har afrikanska rötter. Man har också funnit en grekisk väggmålning i Athen daterad 1700 f.Kr som visar hundar som liknar dagens dalmatiner. 
Dalmatinern liknar en pointer, eller kanske en stövare, och det är möjligt att de kan vara besläktade.
Från 1600-talet finns dalmatinern avbildad på jakttavlor från hela Europa och som sällskapsdjur på holländska genremålningar.
Ända sedan 1700-talet har dalmatinern funnits i England, och där har den länge varit populär som vagnshund (på engelska coach dog). Den sprang före, bredvid eller under vagnen. Den kunde också springa mellan hästarna, och än idag har rasen lätt för att umgås med hästar. Dalmatinern sades skydda vagnen mot strårövare, men det var säkert minst lika mycket för den dekorativa effekten. Hundarna fick själva hålla reda på sitt ekipage och dessutom vakta vagnarna och bagage vid rastställena. Idag anordnar man faktiskt till och med tävlingar i USA där man låter dalmatiner springa bredvid vagnar, och på så sätt testar man deras uthållighet och lydnad.
Under 1800-talet blev dalmatinern känd som brandmännens maskot i USA. Dalmatinern sprang över gatorna i full fart och varnade på så sätt folket - här kommer brandvagnen! Dalmatinerna fick också spåra upp människor i rökfyllda rum och fick till och med bära in redskap in i brinnande hus. Förutom dessa något udda jobb har dalmatinern dessutom arbetat som vakthund, draghund, blindledarhund, cirkushund, till jakt på småvilt och som stående fågelhund.
Till Sverige kom dalmatinern redan vid början av 1900-talet, via England och Tyskland. Under 1950-talet var rasen nästan utdöd i Sverige, men genom god avel blev rasen till vad den är idag.
1959 kom Walt Disney's tecknade film "Pongo och de 101 dalmatinerna" som hjälpte till att göra rasen mer populär. Men den här sortens popularitet är sällan god. Under 90-talet gjordes flera Disneyfilmer med dalmatiner, som gjorde att många ville ha en egen liten prickig hund. Sådan här popularitet gör att många oseriösa uppfödare dyker upp och försöker tjäna pengar på dåliga valpar, och dessa ger inget positivt till rasen! Därför måste man vara noga när man väljer uppfödare. Man ska också se upp med hundens hörsel, eftersom vita hundar kan bära på genetisk dövhet. En del dalmatiner är bara döva på ena örat, och kan leva ett normalt hundliv utan problem.
Eugene O'Neill hade en dalmatiner vid namn Blemie.

Till temperamentet ska dalmatinern vara livlig, utåtriktad och intelligent. Det är vaksam och utommordentlig vakthund som också är vänlig, uthållig och tycker om att röra på sig. Den har dessutom en egen vilja och kan vara ganska envis! Dalmatinern älskar att lära sig, om man gör det kul för hunden det vill säga! Rasen är känd för sin stora aptit. Kanske beror den delvis på att när dalmatinern fungerade som vagnshund fick den förmodligen skaffa mat själv.
Man ska tänka på att den fäller en hel del vita hår! Pälsvården är så simpel som den kan bli, men rasen älskar att springa fritt och behöver en del motion. Exempel på aktiviteter som många dalmatiner uppskattar är spår och agility.
Ibland kan dalmatinern få utslag, speciellt på huvudet, men detta är ofarligt och försvinner efter ett tag.
Dalmatinerns speciella skratt, som den gör genom att dra upp läpparna och visa hela bettet, är inte lika utbrett hos någon annan ras. Skrattet är ett tecken på glädje och samtidigt undergivenhet.

Dalmatinern är spänstig, ädel och muskulös med livliga rörelser. Det är mycket viktigt att den har rätt propotioner och den får aldrig vara för grov och klumpig. Rasen ska utstråla styrka och uthållighet med taktfasta, vägvinnande steg.
Huvudet är långt med flat skalle och måttligt stop. Öronen är högt ansatta, hängande, och bärs tätt intill skallen. Ögonen är runda och har ett vänligt uttryck. Ögonens färg varierar efter hundens färg, och kan hos brunfläckiga hundar till och med vara gula! Blå ögon är dock inte tillåtet.
Dalmatinern had djupt bröst och muskulöst bakparti. Svansen bärs i en svag båge uppåt och ska helst ha fläckar. Tassarna är runda och väl slutna, så kallade kattassar. Klorna ska vara antingen vita eller samma färg som fläckarna.
Färgen och teckningen är dalmatinerns mest utmärkande drag, trots att den aldrig får bli viktigare än hundens typ och propotioner. Pälsen är kort, hård och glänsande. En idealisk dalmatiner ska vara vit med många små runda fläckar i svart eller leverbrunt, som får variera i storlek från 20 mm till 30 mm. Den får dock aldrig ha olika färger på fläckarna! Dalmatinervalpar föds vita och får sedan snabbt suddiga fläckar som blir med markerade och avgränsade med åldern. Sedan fortsätter det att komma nya fläckar sakta men säkert hos den vuxna dalmatinern; fläckarna börjar som små prickar som blir större. Fläckarna ska vara väl åtskilda och inte gå ihop till stora blaffor, på engelska kallad "patch".
Idealmankhöjden ligger på 55 - 61 cm för hanhundar, 50 - 58 cm för tikar. Vikten ligger på 23 - 25 kg.

 
Dalmatinertiken Cab's Quanta :)
Fotograferad av mig, Nova!

Tillbaka