Cavalier King Charles Spaniel
Denna glada lilla hund är
en riktig liten kunglighet. Redan på 1200-talet kan man se målningar med små
spaniels, ofta sittande bredvid kungligheter, även om man inte kan se någon
direkt skillnad på jaktspaniels och dvärgspaniels förrän i mitten av
1830-talet. Kungliga skrivare som Pepys, bland andra, rapporterar att Kung
Karl II (King Charles) hellre lekte med sina små "toy spaniels"
än befattade sig med kungliga angelägenheter. Han hade till och med
sängkammaren full av små hundar!
Ursprunget till denna hund var jaktspaniels, som hölls för fågeljakt. När
modet svängde på 1800-talet blev det populärt med asiatiska kortnosade raser,
så man korsade sina små spaniels med japanska och kinesiska dvärghundarna,
t.ex. japanese chin, och då glömdes cavalieren nästan bort.
I början av 1900-talet blev Mr Roswell Eldridge från USA mycket upprörd över
cavalierens öde, och betalade ut 25 pund till den som kunde visa upp en king
charles av "den gamla typen" på Cruft's hundutställning i London.
Genom stora ansträngningar från några uppfödare hade man 1920 lyckats få
ihop ett gäng hundar som avelsbas för den gamla typen av king charles spaniel,
och man lade till prefixet "cavalier" för att skilja de två åt.
Kanske fick man fram cavalieren genom att korsa king charles spaniel med cocker
spaniel, men ingen vet säkert.
1945 godkändes cavalieren som egen ras och har sedan dess snabbt spridits och
blivit en av de populäraste raserna, i bland annat Sverige.
Cavalieren är glad,
renlig och robust trots sitt lilla format. Det är en äkta familje- och
sällskapshund som älskar allt och alla. Den är tillgiven och orädd, men
passar inte bra i hundgård. Cavalieren är en äkta knähund som älskar
kroppskontakt och närhet. Den passar bra till t.ex. agility eller lydnad. Det
är en perfekt förstagångshund som inte kräver mycket. Vid uppfostran av
cavalieren ska man vara vänlig men bestämd. Är man får hård blir cavalieren
lätt sårad och rädd, och den testar oftast inte ledarskapet. Normal motion
räcker, och rasen klarar sig på ett par promenader varje dag. Pälsen ska
borstas då och då, men ska inte klippas, förutom under trampdynorna. Pälsen
är inte så svårskött som man skulle kunna tro, eftersom få tovor bildas
förutom bakom öronen, som man får hålla lite extra koll på. Däremot så
fäller cavalieren en hel del hår!
Hjärtfel, speciellt så kallade blåsljud på hjärtat, förekommer inom rasen
och man ska vara mycket noga då man väljer uppfödare! Precis som med andra
populära raser finns det opålitliga uppfödare som struntar i hur deras hundar
mår, bara de tjänar pengar på dem...
Man ska också se upp för tandsten och bör torka ögonen då och då, eftersom
de ofta rinner.
Cavalieren har ett
medelstort huvud, med mycket mörka, klara och vänliga ögon och ganska kort,
kraftigt nosparti. Hjässan är flat mellan öronen, som är högt ansatta,
hängande och rikligt behårade. Halsen är välutvecklad, kroppen rektangulär
snarare än kvadratisk. Svansen är rikligt behårad med en fana och viftar
nästan ständigt. Den ska helst bäras under rygglinjen. I länder där det är
tillåtet händer det att 1/3 av svansen kuperas.
Pälsen är lång och silkeslen, absolut inte lockig. Cavalieren finns i fyra
färger: blenheim, ruby, tricolor och black and tan.
Bleinheim (som Tina på fotot nedan) är kastanjeröda fläckar på pärlvit
botten. Önskvärt är en så kallad beauty spot, "skönhetsfläcken",
en rund fläck på huvudet. Tina har en, men tyvärr syns den inte på fotot.
Ruby är kastanjeröd, black and tan svart med tanfärgade tecken över ögonen,
på öronens insida, nospartiet, på bringan, benen och kring analöppningen.
Tricolour är vit med svarta fläckar och tanmarkeringar.
Det finns ingen mankhöjd angiven i standarden, men vikten ska ligga på 5 - 8
kg, och ca 6 kg är allra mest önskvärt. Helst vill man se en liten,
välbalanserad hund. Mankhöjden brukar ligga på runt 31 - 33 cm, absolut inte
över 35 cm.
Min cavalier, Tina :) Fotograferad av mig, Nova!