Boxer
Boxern kanske ser ledsen ut, men tittar man på svansen ser man att det är en mycket glad hund! Boxern är en populär hund som alltid är full av energi. Den behöver aktivering, t.ex. lydnad, agility, bruks eller något annat där hunden använder hjärnan och kroppen! Boxern är ett äkta kraftpaket!
Boxern anses härstamma
från den lilla "Brabanter Bullenbeisser", en tysk bulldog som fanns i
början av 1800-talet. Då var de flesta Bullenbeisser-uppfödarna jägare och
hundarna användes under jakten. Den skulle hålla fast det vilt som
hetshundarna stött upp, tills jägaren kom och nedlade bytet. För att kunna
bita sig fast var hunden tvungen att ha en så bred mun och vida käkar som
möjligt. De Bullenbeisser som såg ut på det sättet var de som användes i
avel, och via selektiv avel fick man fram en brednosig hund med uppnäsa.
Det var i slutet av 1800-talet som boxern fick sin nuvarande prägel, genom
korsning mellan bullenbeisser, barenbeizer och bulldog. Även molosserhundar
anses vara släktingar till boxern. Dessa gamla hundar var strids- och
boskapshundar.
Som populärast blev rasen efter andra världskriget. I England och USA fick man
upp ögonen för Boxer när man såg de tyska soldaternas hundar (som alltså
var av rasen boxer).
Man vet inte hur den fick namnet boxer, men det kan ha kommit från de slag med
framtassarna som boxern gör när den startar ett slagsmål - boxern har en
gång i tiden använts vid hundslagsmål.
I sitt hemland används
rasen bland annat för skyddsarbete, och som brukshund kräver den en ägare som
vill arbeta. Därför är boxern inte lämplig som en ren sällskapshund. Det
är kanske inte den mest idealiska förstagångshunden, eftersom den är livlig
och kräver bra ledarskap av sin ägare. Om boxern är ens första hund bör man
gå på kurs och träna sin hund (och det gäller alla raser).
I rasstandarden står att boxern ska vara mentalt stabil, självmedveten, lugn
och ha jämt sinnelag. Dess temperament och karaktär ska vara av allra största
vikt. Dess tillgivenhet och trofasthet mot föraren och familjen och dess
vaksamhet och mod som försvarare är berömd. Den är glad och vänlig under
lek men oförskräckt när det är allvar. Det är en lättdresserad ras på
grund av sin samarbetsvilja, käckhet och sitt mod, sin naturliga skärpa och
luktsinne. Boxern är varken falsk eller bakslug utan hederlig till sin
karaktär.
En boxer behöver runt 2 timmars motion om dagen, och bör få springa lös en
stund varje dag. Man bör träna hunden åtminstone en gång i veckan.
Å andra sidan klarar man pälsvården lätt - mindre än en timmes pälsvård
krävs i veckan. Det räcker med en avtorkning då och då.
Boxern ska vara medelstor
och kraftig, med spänstiga och livliga rörelser. Den är stramt och ädelt
byggd. Den får varken vara för grov eller för luftig.
Huvudet är typiskt för rasen; kraftig, kort och bred nos med något
framskjutande underkäke. Ögonen är vakna och vänliga, öronen tunna
och högt ansatta. De bärs övervikta och vilande mot kinden när hunden vilar,
framåt när den lystrar. I vissa länder kuperas öronen och svansen, men detta
är förbjudet i Sverige. Pälsen är slät och glänsande.
Färgen är gul (från ljusgul till mörkt hjortrött, där rödgul anses
vackrast) eller tigrerad med svart mask. Den tigrerade boxern ska ha den gula
bottenfärgen i någon nyans med mörka eller svarta strimmor som löper i
revbenens riktning. Strimmorna måste vara klart avskilda.
Vitt ska inte betraktas som fel utan kan vara tilltalande, såvida inte mer än
1/3 av hunden är vit, eller hunden har vita tecken på hela eller halva
huvudet. Masken får inte sträcka sig förbi nospartiet.
Mankhöjden för hanhund
ligger på 57 - 63 cm, för tik 53 - 59 cm. Vikten ligger på ca 30 kg för
hanhund, ca 25 kg för tik.
En boxerhanne, fotograferad av mig, Nova :)