Belgisk vallhund
Den belgiska vallhunden
förekommer i fyra varianter; den korthåriga malinois som liknar en lätt,
högställd schäfer, tervueren som liknar en långhårig malinois, den svarta,
långhåriga groenendael och den strävhåriga lakenois, som idag är den
ovanligaste av de fyra.
Ända fram till 1800-talet fanns det i Belgien vallhundar som kom i alla
möjliga färger, storlekar och hårlag. En svart fårhund parades med en svart
tik, och deras svarta valpar blev grunden för groenendael, men tidigare hade
samma hund även korsats med en tik som var brun med svarta hårtoppar, och
denna kull gav senare upphov till tervueren. Både tevueren och groenendael är
för övrigt uppkallade efter de belgiska byar de anses härstamma ifrån.
Malinois härstammar från Kempen och norra Brabant, medan lakenois härstammar
från Boom nära Antwerpen.
I slutet av 1800-talet började man att samla ihop olika typer av vallhundar, och man fick från början fram
8 typer, men avelsbasen blev på sikt för tunn för dem alla. 1891 bildades en rasklubb. Den
belgiska vallhunden godkändes som ras 1897, och det var också året som de 8
typerna slogs ihop till fyra.
Alla fyra varianterna var en gång vallhundar som vallade snarare än vaktade
får i Belgien, och de tillhör den grupp av vallhundar som bland annat
schäfern hör till. Lakenois hade även en något annorlunda uppgift; den
skulle vakta kläder som lagts ut i solen för att blekas! Den belgiska
vallhunden skulle vara mycket outtröttlig och kunna arbeta självständigt,
egenskaper som den behållt än idag.
1931 kom de belgiska vallhundarna till England via Frankrike, och rasen ökade i
popularitet efter andra världskriget.
Till Sverige kom groenendael i början av 1950-talet, tervueren några år
senare, medan malinois kom 1974 och lakenois först 1984.
I många länder klassas lakenois, malinois, groenendael och tervueren som
varianter på samma ras, det är dock förbjudet att para de olika varianterna
med varandra. I USA kallas endast groenendael belgisk vallhund, och de fyra
typerna är uppdelade i fyra olika raser.
Idag används rasen till bland annat skydds, bruksarbete, polisarbete och
lydnad.
Belgiska vallhundar är
lättdresserade och en bra barnhundar, dock med stark vaktinstinkt och
vallinstinkt. De kan vara reserverade mot främlingar och misstänksamma mot
sådant som är nytt, och kräver därför tidig social träning. De är vakna
och lättlärda samt aktiva och med mycket snabba reaktioner och egen vilja.
Rasen är försiktig utan att vara vek, vilket ibland påstås. Den har ofta en
hård kärna, så att säga, och som längst inom träning kommer man om man är
fast och konsekvent och uppfostrar sin hund med kärlek.
Eftersom detta är en brukshund kräver den en hel del motion, både fysiskt och
psykiskt. Den har även en jaktinstinkt, så man måste tidigt lära den att
inte jaga andra djur.
Pälsvården är inte särskilt krävande, och ingen av varianterna ska klippas
eller trimmas.
Då rasen kräver en hel del av sin ägare är detta inte den mest idealiska
förstahunden.
Rasen är inte allvarligt drabbad av någon sjukdom, men ingår i SKK's
hälsoprogram för höftledsdysplasi (HD).
Den belgiska vallhunden
har fint utmejslat huvud med avsmalnande nos. Ögonen är något mandelformade
med svarta ögonkanter. Öronen är triangelformade och högt ansatta. Halsen
är smidig och muskulös. Frambenen är kraftiga och bakbenen starka. Tassarna
är rundade med mörka klor. Svansen är kraftig och yvig.
Hos tervueren och groenendael ska pälsen vara som längst på benen som s.k
fanor och med riklig krage och man. Hos malinois är pälsen vara kort men
något längre på svans, med en liten krage och fransar på lårens baksida.
På svansen ska pälsen vara lätt buskig. Lakenois har sträv och torr
pälsstruktur, som gör att den ser raggig ut. Pälsen ska vara ca 6 cm lång.
Tervueren är röd, brun-grå-melerad och alla nyanser av brunt till grått, men
rasstandarden kräver varmt röd. Hårtopparna är svarta, vilket ger rasen dess
typiska färg. Ansiktet ska ha svart mask. Groenendael är helsvart. Lakenois
är mörkt rödbrun med spår av svärtning, medan malinois är varmt rödbrun
med svärtade hårtoppar och svart mask. Vitt godkänns endast på tåspetsarna
och som en liten fläck på bringan.
Mankhöjden är 62 cm för hanhund, 58 cm för tik. En variation på - 2 + 4 cm
tillåts.
En malinois
Groenendaeltiken Madonna Ai av Nangijala, i vanliga fall kallad
"Donna". Fotograferad av mig, Nova!